Minns att jag mest tyckte synd om Mårran när jag var liten, var aldrig särskilt rädd, som alla andra tydligen var? 

Och sen min två år gamla kusin kallade mig för Mårran känner jag bara ömhet och värme, får typ ont i hjärtat PÅ RIKTIGT när jag ser denna för hon är ju bara ensam och missförstådd egentligen! Stackarn.

Och ja, ännu en gång pratar jag om fiktiva karaktärer som om de fanns på riktigt, men som Dumbledore sa: "of course it's happening inside your head, Harry, but why on earth should that mean it's not real?", och ja, ÄNNU EN GÅNG drar jag paralleller till Harry Potter, aja.

Förresten ska jag till Sundsvall på torsdag, LÄNGTAR SÅ MYCKET ÅÅH.